Igår fick vi avliva vår fina Myran. Bland det jobbigaste jag varit med om faktiskt. Att ta beslutet att vår lilla Myra inte skulle få leva längre, och varför? För att hon kissar inne. Just nu ångrar jag mig bara så sjukt mycket, kissandet betyder ingenting, jämfört med Pyret! Jag skäms, det känns som jag svek henne! Hos veterinären den sista timmen var hon så mysig, som hon visste vad som väntade, sen somnade hon och jag tänkte verkligen "fan vad har vi gjort?!" Jag vet att vi egentligen gjorde det rätta, Myran mådde ju uppenbarligen inte bra. Men att livet måste vara så jävla hårt! Sen åkte vi till Nykvarn och begravde henne på Tomis pappas tomt så Nina också kan hälsa på henne. Innan vi la ner henne i jorden höll jag i hennes livlösa kropp en.sista gång och hon var fortfarande varm. Sen stängde vi hennes småbögon och sa hejdå föralltid. Igårkväll låg jag bara och funderade på hur Myran hade det och om vi verkligen gjort det rätta? Sen kom jag att tänka på... hittade en till knöl på Allison idag. Tänk om hon också måste avlivas snart? Tanken på att hon ska avlivas nångång överhuvudtaget får mig att må illa. Min bästa vän får inte dö! Är så rädd, så förbannat jävla rädd, att hon ska dö! Vet helt allvarligt inte vad jag tar mig till då. Det får bara inte hända! Nu är vi ute på landet, ganska skönt efter gårdagen att få komma ut i friheten och bara rensa tankarna. Min fina pojkvän ligger fortfarande och sover så gott, ska krypa ner hos honom och värma mig lite efter promenaden med Allison. Ikväll blir det tacoskväll med hela familjen också, hos Sofie och Micke.