Jag vill bara slå ut min ilska och skrika ut min smärta. Bara skrika till varenda människa i min närhet har hört och förstått.
Vissa dagar känns det som allting rasar, och att allt jag innan byggt upp var förgäves. Är det något fel på mig, varförvarförvarför känner jag på det här sättet ibland? Inga ord kan förklara, jag vet verkligen inte. En del dagar vet jag ingenting, vad jag vill eller vad jag överhuvud taget gör här? Vad är meningen?
Trött på att tas för givet. Det minsta jag kan begära är väl lite respekt och respons. Är det något jag i min tu ska behöva be om? Aldrig i livet, inte en chans! Känslan att jag ger och ger men får ingenting tillbaks.. Det svämmar över liksom, vill bara lägga mig ner och gråta och banka mitt huvud i golvet flera miljontals gånger, vill be om ursäkt för något jag inte gjort fel ens en gång.
När gick allt då fel? När blev jag en sådan pass osäker, svag tjej med självförtroendet ständigt på noll? Och den största frågan, hur fan tar jag mig upp igen? Hur länge orkar jag ens försöka. Ena dagen glad som tusan och andra helt cp i huvudet fast med ett fejkat smile, såklart.
Tänk framåt Idha, framåt! Imorgon kommer en ny dag.