Saknar min bästa vän, något så otroligt. Henne jag alltid hade kul med och kunde ringa när som helst på dygnet, hon som fanns där när jag behövde henne. Evelina, min Evelina.
Kom att tänka på henne igår när jag var ute med Allison. Hur hon brukade komma hit på kvällarna, har minnen speciellt från förra vintern, och vi gick ut tillsammans med Allison och åkte "skridskor" fast med skorna, på vägarna när det var halt. När Evelina höll i Allison och jag sprang i förväg och ropade på henne så Evelina ramlade baklänges i snön. Så mycket vi upplevt tillsammans och jag trodde verkligen aldrig, ALDRIG, att det skulle ta slut. Men det gjorde det. Och det är bådas fel, det är jag medveten om.
Nu är jag för feg för att ens skicka iväg ett sms och be om förlåtelse. Fyfan för mig!
Det har gått vadå... över åtta månader sen sist vi pratade och det känns förjävligt.