Jobbig dag med jobbiga tankar. Jag förstår inte varför det är så här var och varannan dag. Är det jag som är helt slut i huvudet eller ska det verkligen vara såhär? Jag har tappat greppet om vart gränsen till onormal går. Ser inte fram emot någonting, inte min 20 årsdag om 8 dagar, inte studenten i sommar. Möjligtvis så längtar jag till den 17 januari när min älskade storasyster kommer hem från Asien. Det andra känns bara värdelöst, hopplöst, meningslöst. Fy fan vad deppigt, de är inte så illa som de låter. Tro mig! Imorgon kommer allt förhoppningsvis ha vänt igen och jag känner meningen med livet.